Om vårt elnät

Härnösands elverks historia

Gådeå kraftstation driftsattes 10 december 1885 i Härnösand som då blev först i Europa med elektrisk kommunal gatubelysning som drevs av vattenkraft.

Elverkets början

Härnösand hade under 1800-talets slut en enkel gatubelysning med fotogenlampor. Skötseln av dessa var dyrbar, antalet var begränsat och gav inte ifrån sig mycket ljus.

Elektricitet hade börjat användas i några få företag, men då i en begränsad mängd. I Stockholm den 4 augusti 1883 testades en ny gatubelysning. Denna gatubelysning omnämndes i Härnösand vilket gjorde att det väcktes ett intresse för en elektrisk gatubelysning.

I december 1883 fick allmänheten skänka penningbidrag till en provbelysning med elektrisk gatubelysning på några gator. Inbjudan var undertecknad av borgmästaren C A Fröberg, grosshandlarna C F Hägg, J Jeansson och ingenjören Fr Blomqvist.

Efter två veckor hade man samlat in den behövande summan - 2500 kr.
Anläggningen togs i drift 10 januari 1884. Provbelysningen bestod av 6 båglampor. I mars 1885 köpte Härnösands stad en spikfabrik med kvarn och såg vid Gådeåfallet. Redan från start hade man som avsikt att använda vattenfallet till att driva elkraftverket. Fallets lägsta effekt skulle vara 54 hk och skulle räcka till 350 st. båglampor.

Kommittén som stod bakom framtiden för elverket, hade september 1885 presenterat ett förslag till stadsfullmäktige från den amerikanska firman Thomson-Houston. Stadsfullmäktige godkände förslaget och det resulterade i att Härnösand fick 25 båglampor i staden.

En stor utveckling för gatubelysningen var 1910 då de första glödlamporna började användas. Friledsnätet var i stort sätt upplagt på galgar på hustaken i staden och vid blåsväder blev det ofta kontakt med plåttaken. Då detta skedde så uppstod gnistor och ljusbågar som ledde till stora risker för brand. Personal fick kallas in och blicka ut över Härnösands hustak i väntan på utryckning.

För att öka elanvändningen sålde elverket hushållsapparater, främst elspisar, kokhällar, ugnar, kaminer och varmvattenberedare, samt lämnade råd och anvisningar för apparaternas användning. Elverket stod även för reperationshjälp vid fel på abonnenternas apparater. 

Den stigande elanvändningen medförde höjningar av råkraftabonnenter. Distributionsnätet för låg- och högspänning byggdes ut och förstärktes kontinuerligt, och årligen tillkom nya transformatorstationer. Elverket byggdes om för växelström år 1928.

Andra världskriget

Vid andra världskrigets början genomfördes en del åtgärder på elverket för att förbättra beredskapsläget. Reservkraft till staden ordnades via en 40 kV ledning som kom från Ulvviks cellulosafabrik.

Fördelningsställverket på Kronholmen försågs med brandbombsäkert betongtak och skyddsrum. En centralisering av gatubelysningens tändning och släckning för en eventuell kommande mörkläggning gjordes. Efter krigets slut anordnades en 5-årsplan för att ta igen krigsårens eftersläpande nätunderhåll. Ett problem var leveranstiderna på utrustningen. Leveranstiden på en 3000kVA transformator var 3 år och en vanlig elmätare kunde ta upp till 5 år.

Under 1950-talet började elbelastningen nå en så hög nivå att både leveransspänningen på 40kV och utrymmet i mottagningsstationen var otillfredsställande. Kraftleverantörerna ville höja spänningen till 70 kV eller 130 kV och beslutade att man skulle bygga en helt ny mottagningsstation. En svag punkt i Härnösands kraftförsörjningssystem var hamnen mellan mottagningsstationen och belastningspunkten. 1957 erhölls tillstånd och kablarna lades ner på ett djup av 3-5 meter under sjöbottnen.

Elskatt infördes 1 juni 1951 med 1öre/kWh för lågspänningsabonnenter och 10 % för högspänningsabonnenter. 1957 infördes ersattes det med energiskatt med en debitering på 5 % på lågspänningsleveranser och 10 % på högspänningsleveranser.

Vintern 1966 var en historisk vinter, snödjupet var 150 cm och -36°C uppmättes vid elverket. En vecka före jul rådde svår snöstorm med blötsnö som frös på träd och ledningar. Marken var genomblöt och otjälad vilket gjorde att stolpar bröts omkull på grund av träd som föll över ledningarna. Stormen orsakade de svåraste skadorna i elverkets historia.

Samma år påbörjades projekteringen av de nya elverksbyggnaderna. Projektet bedrevs intensivt, men under rivningen av den gamla bebyggelsen avbröt styrelsen i maj 1969 projekteringen. Nya beslut hade tagits att köpa in Ångermanlands mejeriförenings byggnader. De köpta byggnaderna renoverades och anpassades efter elverkets behov.

1969 beslutade stadsfullmäktige på elverksstyrelsens förslag att ombilda elverket till ett av kommunen helägt aktiebolag från 1970 med namnet AB Härnösands Industriverk.

Murbergskatastrofen

Den 14 januari 1973 inträffade ett fel i en 6 kV-kabel som skapade ett totalavbrott i tätorten. Inom stora delar av området varade avbrottet i 40 timmar.

Orsaken var att likströmssystemet som strömförsörjde alla skyddsreläer, var ur funktion på Murberget. 6 kV-kabeln fick kortslutning och detta kunde därmed sprida sig in i kabelkanalerna i stationen. Detta skapade två olika bränder, en kabelbrand och en oljebrand som ledde till samlingsskenekortslutningar. Skadorna var mycket omfattande och reparationen svår. Orsaken för händelsen har aldrig kunnat klarläggas.

Samma år togs två viktiga beslut i kommunen. Efter samråd mellan Industriverkets styrelse och kommunledningen beslutades det att Industriverket dels skulle ta på sig ansvaret för uppbyggnaden av fjärrvärmedistributionen i tätorten under 1974 och dels ta över den kommunala fastighetsrenhållningen och utvidga det till landsbyggden.

Fabriken var i full funktion tills den togs ur drift år 1980 då fjärrvärmen helt tog över energitillverkningen.

Källor: Härnösands elverk 100 år, Göte Furucrona, 1985